Hur uttjatat har det blivit att höra om "dessa tider" och "de senaste två årens effekt på företag och arbetsplatser"? Ganska? Ja, jag håller förstås med helt och hållet, men jag kommer ändå ta avstamp där. För hur mycket vi alla än vill lämna covid19-tiden bakom oss, behöver vi den nog för lite kontext ett tag framöver. I det här blogginlägget kommer det nämnas en gång till i nästkommande stycke, för kontextens skull. Sen lovar jag att släppa det. För den här gången.

När pandemin blev ett faktum i början av 2020 började många av oss jobba hemifrån. KAN gick in i pandemin med ett kontor och kom ut i andra änden med två. Och det är där jag kommer in i KAN-bilden. Just som vi kom ut ur pandemin köpte nämligen KAN upp två byråer i Stockholm, Winston och Dazy. Så, i augusti 2022 flyttade Winston in på Dazys kontor och KAN Stockholmskontor skapades. Vi som tidigare tillhörde Dazy fick plötsligt en handfull nya kollegor som snabbt blev helt självklara på kontoret, men vi hade också ett hundratal mytomspunna nya kollegor på ett huvudkontor 50 mil söderut. Då kom inbjudan till konferensen. Tre dagar i Paris med både Malmökontoret och Stockholmskontoret för att få lära känna varandra.

Nerverna kickade in direkt. Hur skulle det här gå? Kommer vi komma överens över huvud taget? Tänk om de är jättetighta nere i Malmö redan och inte alls vill släppa in 40 nya personer? Tänk om de ser oss som superdryga stockholmare som inkräktar på deras konferens? Tänk om deras copywriters inte upplever något imposter syndrome alls? Jag oroade mig förstås i onödan. Klassiskt imposter syndrome-symtom.

Yesterday

Flygen landade i Paris under onsdag-förmiddagen, och när alla (eller ja, deflesta) hade hittat rätt väska hoppade vi på bussarna ut till Campus de Cely. Vi hälsades välkomna och efter lunch var det dags för konferensens första aktivitet. Eftersom många av oss numera tillhör team med kollegor i både Stockholm och Malmö och det här var första gången vi fick träffa hela teamet, började vi med en team-aktivitet. Aktiviteten var förstås frankrikeinspirerad: pimpa team-baskrar! Med de pimpade baskrarna på var det sedan dags att väcka tävlingsinstinkterna till liv och ge sig ut på Retro-jakt. Temat för första dagen var nämligen "Yesterday", och retro-jakten kickade igång temat med flashbacks från KANs historia.

Efter lite välbehövlig vila var det sedan dags för temaenlig retrofest med tillhörande gin och tonic drinkar, utklädnader och Swaparama. Jag är kanske byråns kvällströttaste person och smög iväg för att sova strax efter middagen, men många tappra KAN:are höll stämningen uppe långt in på småtimmarna. Min FOMO håller i sig än.

Today

Dag två var fokus på nuet. Vi var trots allt i Paris, och det behövde förstås tas tillvara på! Alla fick välja att utnyttja dagen på det sätt de var mest sugna på: åka in till Paris och turista, hänga kvar på Campus de Cely och njuta av deras spa, eller utnyttja golfbanan som slingrade sig runt campuset. Ja, ni hör ju. En otrolig dag helt enkelt, oavsett vad man valde.

Jag passade på att åka in till Paris. Med bara sex timmar till vårt förfogande gällde det att ta tillvara på varje minut. Och det gjorde vi. Jag hann se både Mona-Lisa och Eiffeltornet, promenera längs med kullerstensgataorna i Le Marais, strosa i vintage-butiker och äta den obligatoriska macaronen. Jag kan inte låta bli att känna att jag på något sätt hackade systemet. Otroligt optimerat turistande var det i alla fall, och jag kunde inte vara mer nöjd!

Väl tillbaka på slottet var det sedan dags för en till aktivitet: "Allt som vi delar". Aktiviteten går ut på, som namnet avslöjar, att se hur mycket man faktiskt har gemensamt med sina kollegor. Ett påstående läses upp och om det stämmer in på en själv går man helt enkelt in i mitten. Och det var här mina nerver till slut kunde lugnas. "Jag har någon gång upplevt imposter syndrome", lästes upp och nästan alla copywriters från både Malmö- och Stockholmskontoret sprang i stort sett in i mitten. Det kanske är sånt som brukar kallas för trauma-bonding, men det funkade! Nånstans här kunde vi nog alla, i alla fall i mitt team, känna att vi inte var så olika ändå. Och det var väl trots allt den här aktivitetens syfte!

Kvällen tog vara på dagens Paris-tema och bjöd på en Moulin Rouge-fest med konstverk, drinkar och dans långt in på småtimmarna.

Tomorrow

På den tredje och sista dagen var det dags att börja blicka framåt. Temat för dagen var KANs framtid och aktiviteten på agendan var filmproduktion. Efter frukosten delades vi in i lag med blandade kompetenser från de båda kontoren och fick i uppgift att göra en film på dagens tema, alltså KANs framtid, i valfri genre. Hela förmiddagen ägnades åt att skriva manus, spela in voiceovers och filma mästerverken som skulle visas upp på kvällen filmfestival. 

När det var dags för filmvisning på kvällen blev jag så otroligt imponerad av varenda person på hela byrån. 12 otroligt roliga och välproducerade filmer visades upp, och värdiga vinnare korades. Att det fanns så mycket kreativitet och ambition har jag väl egentligen vetat i teorin, men det var superhäftigt att se det tas i uttryck på det här sättet. Och kanske framför allt häftigt att se hur snabbt det hade gått att få till så bra samarbeten, trots att många av oss inte ens träffat majoriteten av kollegorna över huvud taget innan konferensen.

Även denna kväll fylldes av dans och karaoke efter middagen, och när vi alla satte oss på bussarna till flygplatsen lördag morgon kändes det nästan konstigt att vi inte skulle träffa alla igen på måndag. Och det måste ju ändå vara ett tecken på att konferensen hade fyllt sitt syfte – att få alla på de båda kontoren att inte bara kännas som främlingar under ett gemensamt namn, men som kollegor man hör ihop med.